Finland gick in i Vancouverturneringen genom att planenligt köra över Vitryssland med 5-1 natten mot torsdag.
    En given utmanare i jakten på medaljer, men det var först vid Calgary-OS 1988 som det finska hockeylandslaget på allvar blev något att räkna med.
    Förre Röglebacken Arto Ruotanen spelade en viktig roll i landslaget under hela 1980-talet och var med om att bryta isen och ta första finska hockeymedaljen i ett mästerskap.
 
Född och uppvuxen i Pyhäjärvi mitt inne i de finska skogarna flyttade familjen Ruotanen med ettårige Arto till kuststaden Uleåborg. I hemmaklubben Kärpät inleddes i slutet av 1970-talet den elitkarriär som sträckte sig över nästan 20 år och som innebar inte mindre än tre raka OS, sex VM, en Canada Cup, ett JVM och ett J18-EM.
    Ett landslagsfacit som till och med överglänser landsmannen Kari Eloranta och som gett Ruotanen hedersutmärkelsen Hockeylejon #131 - en motsvarighet till Tre Kronors "Stor Grabb".
    Idag arbetar Arto som personlig tränare på ett rehabgym i Jönköping, staden där han representerade HV71 under sex säsonger före sina tre i Rögle.
    - Silvermedaljen från OS i Calgary är fortfarande ett av mina största hockeyminnen, trots att jag egentligen inte är någon nostalgiker utan lever i nuet. Men det känns än idag som att vi bröt en barriär genom att ta medalj och gjorde något som blev starten på finska landslagets uppgång under hela 1990-talet.
 
Turneringen 1988 inleddes annars mediokert. Efter en förlust mot Schweiz i inledningen var det många som började invänta en i raden av turneringar där det finska landslaget kammade noll.
    - Trots starten lyckades vi svetsa oss samman. Det var första gången jag märkte att vi började spela ett riktigt lagspel. Mer svenskt än traditionellt finskt där det handlat mycket om individuella insatser på isen.
    - Har man inte ett överlägset spelarmaterial som Sovjet hade på den tiden var det oerhört viktigt att få ihop laget bra och spela tillsammans istället för en och en. Det var ju på det viset Curre Lindström utvecklade finska landslagshockeyn ännu mer under 1990-talet, menar Arto som fram till 2006 själv var tränare i både HV71 och Tranås.
    Den klassiska silvermedaljen bärgades efter att i slutspelsgruppens sista match ha besegrat storfienden Sovjet med 2-1 och därmed tagit sig förbi Tre Kronor med en poängs marginal.
    Karriären i landslagströjan avslutades i Prag 1992 med ännu en silvermedalj efter finalförlust mot ett Tre Kronor med bland andra Roger Hansson i spetsen.
    Efter sex säsonger i Elitserien med HV71 valde Arto att bli proffs i Berlin Capitals 1992-93, men skadade knäet efter halva säsongen och siktade in sig på att återvända till Sverige 1993-94. Någon återkomst i HV71 blev det dock inte, utan istället skrev han på för Rögle och flyttade till Ängelholm.
    - Jag hade hört så mycket gott om Rögle och staden genom Kari Suoraniemi. Vi växte upp tillsammans hemma i Finland och höll kontakten under hela vår karriär trots att vi ibland spelade i olika lag. Rögle hade ett riktigt bra lag och vi gick till slutspel första året, men sedan var man tvungna att sälja de bästa varje år för att rädda ekonomin.
 
Arto missade SM-slutspelet mot Malmö på grund av bruten handled i januari. Men den stabila högerskjutande backen kom tillbaka och blev en av stöttepelarna i det grönvita försvaret de påföljande två elitseriesäsongerna.
    När Rögle föll ur Elitserien satsade man på finska spelare av mestadels medioker kvalitet och Arto var istället ytterst nära att spela Troja till Elitserien i en avgörande match mot Södertälje - samtidigt som Rögles satsning landade i ödesmatch mot Kristianstad.
    - Vi hade precis byggt hus hemma i Jönköping och planerat för tillvaron efter karriären. Men om Rögle spelat kvar i Elitserien var jag helt inriktad på att pendla och spela vidare i klubben. Nu gjorde klubben en annan nysatsning och jag pendlade istället till Ljungby med Peter "Kessler" Eriksson som jag kände från HV71.
    - Rögles styrelse ville så gärna tillbaka till Elitserien att man värvade helt fel spelare istället för att sätta sig ner, fundera och bygga ett lag som hade alla olika delar. Nu satte man allt på ett kort och efter halva hösten lämnade ordföranden sitt verk.
    Idag följer Arto Rögle lika initierat som HV71 och gläds med klubbens framgångar.
    - Jäkligt starkt att komma tillbaka till Elitserien igen. Bara jämför resurserna med Malmö. Det visar att det finns hockeykultur i Rögle och att man är en gedigen förening. Trots att laget haft en tung säsong i år med många uddamålsförluster tycker jag mig höra att man talar om Rögle med respekt ute i landet. Det är en klubb som alltid bjuder på tuffa matcher och som är välskött. Man visar helt enkelt att man hör hemma i högsta serien även om man just i år ligger sist.
    Artos karriär avslutades 1997-98 med en säsong i Nittorp i tredjeligan, på ännu bättre pendlingsavstånd från Jönköping. Men den 21 augusti är han tillbaka i grönvit tröja. Nätmagasinet kan redan nu avslöja att Arto är ett av namnen i Rögle All Stars som ska möta Kenny All Stars.

OLOF ERIKZON
Publicerad: 2010-02-18 12:46

1971