Ljuset som skapar en trygghet i Catena Arena

Att jobba eller spela för en klubb innebär en större omväxling av personer än kanske de flesta arbetsplatser. Spelare försvinner, juniorer tar studenten, ledningar byts ut och i takt med att en klubb växer, så växer också personalstyrkan. 

Men i mitten av allt flöde av människor och ständiga byten behövs en grundtrygghet, något som består och något man förknippar och känner igen med en klubb. I Rögle BK stavas en av dessa grundtryggheter, Pernilla Nilsson. Oavsett vad som hänt de senaste drygt 20 åren och oavsett vad som kommer att hända härnäst, står "Pillan" där med en öppen famn och håller ihop hela hockeyfamiljen, Rögle BK. 

Klockan är 06.30 när kaffekokaren slås på i Catena Arenas restaurangkök – precis som vanligt.

Doften av nybryggt kaffe tillsammans med Pernilla Nilssons röst är det som alltid välkomnar hela köksbesättningen till sin arbetsplats.

”Godmorgon, Pillan”, hörs upprepande gånger när Röglerestaurangens arbetslag rör sig mot full styrka.

”Detta är den viktigaste uppgiften på dagen”, säger ”Pillan” och tittar mot kaffekokaren.

”Ja, annars blir det ett herrans liv”, fyller en från restaurangpersonalen i och skrattar. 

Dagens arbetsuppgifter blir inte helt som vanligt för Rögles, till grunden, kioskansvariga. Två sjukdomsfall förpassar Pernilla till restaurangen hela dagen, men det är inget hon har några som helst problem med. 

Dagens första uppgift – frukost. 

”Idag är det inget hockeygym, så vi får se hur många som kommer. Annars brukar gräshopparna, som vi brukar kalla dem, komma och sluka allt”, säger Nilsson och skrattar.

För 23 år sedan hade Pernilla Nilsson precis varit mammaledig med sitt yngsta barn när hon såg en annons i tidningen.

– Jag arbetade tidigare i köket på ett dagis. Då stod där i tidningen att Rögle sökte någon som ville jobba fyra timmar på eftermiddagen. Då kom jag hit på intervju och sen ringde de och sa att ”om du vill så är tjänsten din”.

– Då jobbade jag bara på eftermiddagarna mellan tre och sex. Sen blev det bara fler och fler timmar. Då tänkte jag att ”jag jobbar väl här i två, tre år”, men det blev lite längre än så. Alla skämtar om att ”du som bara skulle bli kvar där i två, tre år”. Men jag trivs ju jättebra och har alltid gjort det.

Ända sedan första dagen har hockeygymnasiets elever och spelare tagits hand om och blivit servade (bortskämda) av ”Pillan”.

– De har alltid varit mina änglar. De flesta stannar i tre år och man träffar ju dem varenda dag. Sen blir det lite tomt när de lämnar sen.

– Egentligen hade jag velat att alla skulle stanna kvar. Men det funkar ju såklart inte, då hade vi varit en jätteförening.

Frukostförberedelserna fortsätter. Likt en lucia med ett ljus i handen skapar "Pillan" den sista mysstämningen innan dörrarna öppnas.

”Det är så mysigt att vara här tidigt, duka fram och gå runt och tända ljus”

Den tidigare Röglespelaren Alen Bibic, nu säljare för Rögle BK, kommer upp till frukosten.

”Vad gör ni idag?”, undrar Bibic.

”Jag ”praoar” hos Pillan”, svarar Rögles reporter.

”Vilken lyx, hon är verkligen fin Pillan”, säger Bibic och avslutar den interaktion som bara skulle bli början på ett av alla positiva möten som sker för Pernilla, varje dag.  

När alla förberedelser är klara samlar ”Pillan” restaurangänget för en gemensam frukost.

Mitt i konsumerandet av ostbullar, ägg och gröt kommer en ung man fram till bordet och frågar om han får låna Pernillas nycklar.

”Vi ska sitta i en av logerna idag”, förklarar han.

”Självklart får du det, vill ni ha kaffe till rummet också?”

”Det hade varit jättesnällt!”

”Detta är också en tidigare kille jag hade under hockeygymnasiet”, förklarar Pernilla.

”Jag minns när jag hängde i kafét med Pillan och åt snusklubbor, det var härliga tider det”, säger den unga herren med ett leende.

Efter 23 år med kiosker, hockeygymnasiet och att ta hand om besökare är listan av personer som Pernilla Nilsson stött på och bildat en relation till, milslång.

”Nästan varje gång ett motståndarlag vandrar förbi en i arenan så hör man ”Hallå Pillan!”. Det är nästan alltid någon som har varit här innan i varje lag”

Trots att hockeygymnasiet vilar denna dag dyker där ändå upp ett litet gäng spelare. Men innan de börjar ta frukost måste en viktig sak göras.

Att fråga Pernilla om det är ok.

”Kan vi få äta frukost även om vi inte haft HG?”

Ett skämtsamt himlande med ögonen följs upp av ”självklart kan ni göra det”.

Den lilla skaran juniorspelare äter upp en lite lyxigare frukost än vanligt men innan de lämnar restaurangen har de en ännu viktigare men väldigt självklar sak att göra.

”Tack så mycket för frukosten Pillan!”, hörs det från samtliga.

– De är så härliga. De har alltid tackat för maten. Men en dag när jag inte var här fick jag höra att ingen tackade – det var nämligen något som inte stämde när jag inte var här.

– Skulle jag behöva hjälp med att exempelvis bära någonting så ställer de alltid upp.

Pernilla Nilsson har varit med på hela resan, från en ishall och ingen restaurang – till tre ishallar och en välutvecklad matupplevelse.

– Innan stod vi och lagade mat inne i kafeterian och så fick de sitta utanför och äta på träbänkarna. Det var lite andra tider då.

Vad skulle du säga att Rögle BK betyder för dig?

– Jättemycket. Jag skulle aldrig vilja lämna, jag trivs väldigt bra. Det är svårt att förklara för någon som inte jobbat i en förening men man blir verkligen som en familj. Alla hjälper alla. Det är verkligen en fantastisk arbetsplats.

Vi den här tiden på året, när Pernilla inte hjälper till i restaurangen, är det framförallt underhåll av kioskerna som står på schemat.

”Pillan” syns ofta vandra mellan restaurangen, kioskerna och kafét ute i Akademihallen med en mjuk och glad uppsyn. Men sedan några månader tillbaka är det någonting som saknas, någonting som inte längre finns där två meter bakom henne. Pernillas högra hand eller rättare sagt hennes och hela Rögle BK:s bästa vän, Bengt-Arne Svensson gick bort i slutet av november förra året.

– Plötsligt så tittar man bak och då fanns han inte där. Han var ju alltid två steg efter mig och var med mycket hemma hos oss också. Min ”gubbe” brukar också säga att ”åh vad jag saknar Bengan”, för han gick alltid med honom i trädgården och pratade. Eller rättare sagt skällde, han var ju så rak och härlig. 

– Jag saknar honom fortfarande varje dag. Det är många situationer under en dag där man tänker på honom och ”här skulle ju Bengan varit med”. Han påverkade verkligen alla i föreningen. Jag var hans handledare i sex år och då gick han med mig här dagligen. Det var verkligen vi två. Det var det som blev så tomt sen, att han alltid gick där bakom mig.

Svaret på frågan om vad som framför allt gör att Pernilla trivs så bra i Rögle BK går att sammanfatta med ett ord – ungdomarna.

– Jag jobbade ju på ungdomssidan ända fram till pandemin då vi blev en enda stor restaurang. Så jag har ju framför allt jobbat på ungdomssidan med hockeygymnasium och camper. Det absolut roligaste är att få jobba med ungdomar. Jag trivs med att köra till jobbet lika mycket än idag.

– Förr hade vi alltid camper en hel vecka. Då var de så trötta, så trötta i mitten på veckan. Då är det alltid någon som brukar komma upp hit, vila, dricka ett glas vatten eller bara sitta och prata. Det är så mysigt.

Att vara närvarande hos Rögles ungdomar innebär att Pernilla följt spelare som blommat ut till både SHL-  och världsstjärnor.

– Jag minns ju (Dennis) Everberg från när han gick här på HG. Samuel Jonsson och Linus Sjödin har man ju sett sen de var väldigt små.

– Sen brukar exempelvis Hampus Lindholm alltid komma upp hit på sommaren för att bara sitta och prata. Det är alltid lika roligt.

Frukosten är passerad och lukten av biffstroganoff sprider sig över restaurangen.

Till lunchen har Pernilla fått förstärkning från en anpassad gymnasieskola i närområdet, något hon får två gånger i veckan.

”De mår verkligen så bra av att komma hit och de är så duktiga”, säger Pernilla.

"Det är det enda de pratar om på skolan, när de får komma till Catena Arena nästa gång. Det har verkligen blivit jättebra för dem", säger en ansvarig från gymnasieskolan. 

Jesper (som egentligen heter något annat) hjälper till med glädje, stolthet och precision när han dukar av bord efter bord.

”Det är så härligt att ha dem här och det märks att de tycker det är kul, eller hur Jesper?”

”Ja”, säger han bestämt med sin bricka stadigt i handen.

Lunchen är över, ljusen från morgonen är släckta och återigen samlas restaurangpersonalen för att avrunda dagen men den traditionsenliga eftermiddagsfikan.

Ännu en gäst stannar till för att prata med "Pillan".

Efter en stunds konverserande vänder sig gästen mot den ”praoande reportern”.

”Pillan har haft hand om båda mina söner och till och med räddat livet på den ena som höll på att svälta"

Pernilla fyller i:

”Han låg här på en bänk och var så hungrig, så hungrig efter en lång dag”

Det sista mötet med gästen lämnar en eftertanke. "Pillan" kanske bokstavligt talat inte har räddat någon från att svälta. Men hon har garanterat påverkat varenda person hon stött på till något bättre, med något positivt. Det är inget löst antagande, det är något en hel förening kan skriva under på. 

Lucia kommer från latinets lux, vilket betyder ljus. Kanske är det just det Pernilla Nilsson är för Rögle BK. Ljuset som skapar en trygghet i Catena Arena.