En annan väg till SHL - möt Rögles busschaufför som blivit en del av laget

En onsdagkväll uppe i Karlstad. Dagen innan match. Kvällens måltid är uppäten. Nu kan uppladdningen för match börja för intervjupersonen framför mig.

Personen i fråga är med i bussen på varje bortamatch, flyger med till diverse ställen i Champions Hockey League, var med och tog SM-silver 2021, rör sig i omklädningsrum, bås och har ett tydligt grönvitt hjärta.

Den här texten handlar inte om en spelare, ledare eller materialare - men den handlar om en i gänget, en del av gruppen och någon som betyder mycket för Rögles A-lag.

Historien om hur busschauffören Torbjörn "Tobbe" Bengtsson blivit en del av laget börjar tidigt.

– Min mormor och morfar bodde granne med ishallen på södra utmarken i Ängeholm. På samma gata bodde den mångårige materialaren Hasse Bengtsson. Jag slog ofta följe med Hasse ner till hallen och han involverade mig till att bli "minimaterialare". Då var jag kanske åtta eller nio år. Ibland åkte jag även med bussen när A-laget skulle på bortamatcher. Så när jag nu kör bussen och även hjälper Fidde i omklädningsrummet och båsen, så känns det som cirkeln har blivit sluten. Det har hänt att jag frågat någon gammal spelare från den tiden och de minns att där fanns någon liten kille som var med. Lite kul faktiskt.

I samband med detta började "Tobbe" själv att spela i Rögle och gjorde det fram till 16-årsåldern. 

– Då bestämde jag mig för att sluta då jag inte hade motivation att satsa vidare. Men det gick bra sista året så jag brukar säga att jag slutade på topp. Jörgen Jönsson fick till och med flytta sig när jag skulle teka i viktiga lägen. Roliga minnen. Jag påminner honom om det ibland när vi ses på arenorna, säger "Tobbe" Bengtsson med ett leende.

Efter att skridskorna lades på hyllan blev "Tobbe" en del av klacken för att sedan ta busskort och började köra supportrarna.

– Så jag känner ju många av dem också, konstaterar han.

"Jag tror vi måste vara ett av de snabbaste lagen i SHL på att både packa och tömma bussen"

För cirka elva år sedan togs första steget för att komma riktiga nära det lag som han följt hela livet.

– Det var säsongen 11-12 när (Björn) Hellkvist slutade och (Dan) Tangnes kom in, som jag började följa med som andrachaufför.

Var det en slump?

– Egentligen var det så att jag åkte med supporterbussen på en bortamatch, en sommarmatch uppe i Bohuslän. På vägen hem gick jag ner och satte mig och snackade med chauffören och bussägaren Göran Boo. Vi hade gemensamt intresse av lantbruk och då berättade jag att jag också körde buss – så på den vägen är det.

Efter några säsonger som andrachaufför tog Bengtsson över och började köra själv. En andrachaufför behövs inte längre. Istället hyrs det in chaufförer på plats för att Tobbe ska få vila de timmarna han måste och behöver. 

Hur var relationen med laget i början?

– Det är klart att man höll väldigt låg profil själv och var försiktig och blyg. Sen lärde man känna de spelarna som var kvar lite längre. Man vande sig efterhand att de var vanliga killar både ledare och spelare, inte bara kända hockeyprofiler. Efterhand växte man in i laget mer och mer. De senaste åren har man kommit ytterligare närmre och det har bara blivit mer och mer. Numera flyger jag även ibland med till bortamatcher.

Han fortsätter: 

– Så man har verkligen blivit en i gänget vilket jag själv tycker är jättekul och det känns som de också gör det.

Ett tydligt tecken på att Tobbe kan benämnas som "en i gänget" är bland annat att han presenteras av Chris Abbott inför spelartruppen precis som alla andra när säsongen ska dra igång.

– Det är väl en del men kanske inte jättemånga chaufförer som kommer så nära ett lag. Det känns verkligen som man har blivit en del av laget och det är många som visar uppskattning. När man kommer till arenan så är det alltid glada miner, alla hälsar och frågar hur det är och det ger väldigt mycket energi. Jag säger numera Vi när jag pratar om laget och det är väl ett tecken om något hur känslan är.

– Detta har ju blivit en stor del av mitt liv och som ger väldigt mycket glädje. Skulle man vara på ett lite halv-risigt humör och komma in till laget så försvinner det ganska snabbt. Såklart är allting roligare när vi vinner men jag gör vad jag kan för att hjälpa till i lite tyngre perioder också. Det händer att jag ibland tar några ord i micken för att peppa dem och det känns som de uppskattar att jag bryr mig.

Ett slående drag hos “Tobbe” är hans sociala kompetens och genuina intresse för vad den andra har att säga. Inget samtal är onödigt eller för jobbigt. Kanske är det just den egenskapen som brutit barriärerna mellan lag och busschaufför.

– De ska känna att de kan prata med mig om vad de vill och veta att det stannar där. Ett ganska färskt minne är när Chris och Hampus gjorde klart med en ny spelare sidan om mig vid borden i bussen. Det kändes speciellt att få vara med om. För mig som chaufför är det viktigt att vara "service minded" och att både spelare och ledare trivs i bussen. De ska känna sig trygga och jag försöker även köra "sovvänligt" eftersom de ofta vilar på väg till match.

Han fortsätter: 

– Som människa har jag väl lätt att prata med folk och tycker framför allt det är kul och intressant att få höra om deras liv, var de kommer ifrån, hur det är att bo här jämfört med där hemma när det exempelvis kommer till de här transatlantiska spelarna. De är ofta nyfikna på lantbruk och odling, så då får man mycket frågor om det också eftersom jag även driver lantbruk tillsammans med en kollega. Det är även många spelare som har varit ute på gården och hälsat på.

Tobbe utanför den förra bussen.

Runt elva år i bussen innebär att spelare kommit och gått, vissa förluster har varit tyngre än andra samtidigt som kontakten fortsatt att hållas med vissa.

– Egentligen vill man inte nämna bara några för det är så många härliga ledare och spelare jag fått lära känna under åren. En del träffar jag igen på bortamatcher och det blir alltid några glada fraser och leende.

– Jag och Taylor (Matson) har fortfarande mycket kontakt. Även (Leon) Bristedt och (Simon) Ryfors skriver man lite med ibland. Det är ju himla kul att fortsätta följa dem. Andreas Lilja är en vän som jag delade rum med när laget bjöd med mig till Sälen. Jag blev väldigt glad när bröderna Bibic kom tillbaka till Rögle för att jobba i klubben. De var härliga att ha med på resorna och satt längst fram i dubbeldäckaren ovanför mig. Ett härligt minne var när jag körde om Moras buss på motorvägen påhejad av bröderna.

Att skapa en relation med spelare och ledare innebär också att det inte bara är en Röglespelare som kan råka illa ut på isen – det är också en vän.

– Om någon spelare blir skadad och jag sitter på läktaren, som Anton (Bengtsson) när han fick en smäll i Göteborg i fjol, då for jag ner och hjälpte till när han skulle ut till ambulansen. Där känner man ju verkligen oro för spelarna. (Moritz) Seider flög in i sargen uppe i Gävle så då hjälpte jag till där, säger han.

Tobbe har varit med på hela Rögles resa de senaste åren. Från att vara ett jojo-lag mellan Allsvenskan och SHL – till att etablera sig i toppen för att slåss om medaljer och titlar.

– Klubben har ju tagit steg hela tiden och det har varit kul att få vara med på den resan. Det är svårt att inte nämna bröderna Abbott även om det är många fler inblandade i de senaste årens positiva utveckling. De har ju även gjort så att jag blivit än mer involverad. Hela Ängelholm och även regionen pratar ju hockey och Rögle numera. Man märker det även ute i landet. Vi har verkligen blivit etablerade på allvar i hockeysverige.

Att köra till en SM-final måste känts speciellt?

– Ja, det kändes nästan lite overkligt att få vara med om det. Stort, säger han och fortsätter:

– Man har ju varit med när vi både har gått upp och trillat ner. Jag minns när vi gick upp i Örebro och det var fullt tryck i bussen hem. Jag är ju gammal DJ och eftersom vi var två chaufförer då, så satt jag och spelade musik i bussens mikrofon via telefonen. Fullt disco. Detsamma när vi tog steget upp i Västerås, då blev det dans och hålligång på vägen hem. Firandet av CHL guldet är ytterligare ett fantastiskt minne.

När säsongen är igång är det en intensiv tid för Tobbe så väl som för laget. Arbetet på gården ska skötas samtidigt som bussen kan anlända 04.00 efter en sen bortamatch. Vinterperioden är såklart lite lugnare.

– När säsongen tar slut så känns det riktigt tomt. Det visar ju på att man verkligen känner för det man gör. Det är så intensivt under säsongen och sen bara ”pang”, så är det över. Sen tänker man att ”åh, nu kommer jag inte att träffa den och den mer” och känner lite oro och saknad över vem som kommer försvinna.

– Jag har fått försöka lära mig att skilja på människan och spelaren, det är ju elitidrott och tuffa beslut måste ibland tas från ledningen. Vissa spelare trodde man ju aldrig skulle försvinna. Det är alltid ledsamt när någon måste gå under säsongen, som Tagnes, Eldebrink och "Masken". Eldebrink ringde mig och ville själv berätta innan det kom ut, det kändes stort och att man hade en betydelse. Vi pratar fortfarande någon gång då och då.

Rögles nya buss – "flaggskeppet" som Tobbe själv beskriver den som. 

Till den nyss avslutade resan till Leksand och Gävle fick "Tobbe" presentera en nyhet för spelarna. En helt ny buss, gjord i Rögles färger. 

– Alla har ju längtat efter den. Vi har fått dubbeldäckarnas flaggskepp nu som blir ännu bättre för alla. Häftigt att den är specialdesignad inuti och där även spelarna har fått vara med och bestämma. För första gången även målad i Röglefärger. Kul och mäktigt.

Kvällskaffet är uppdrucket på det där hotellet uppe i Karlstad. Precis som spelarna så har busschauffören sin uppladdning och rutiner inför en bortamatch.

Hela laget låser in sig på sina hotellrum, så även Tobbe, busschauffören som är en i gänget.