Tre decennier av passion - AIA fyller 30 år

Redan namnvalet skvallrar om ett incitament hämtat från de brittiska öarna.
Enligt Johan Kronberg - antagligen mera känd som Otto och tillika en av de som var med och la grunden till det hela - skulle "allt vara army på den tiden", och sålunda var en stor publik alltså en stor army. En något vinglig översättning av Ängelholm gjordes till Angel Island och följaktligen kallade man sig för Angel Island Army; "Ängelholms armé". Att sammanslutningen i år kan fira sitt pärlbröllop med Rögle förvånar honom, när han 30 år senare minns tillbaka på de tre decennierna.
– Hade någon sagt detta 1989… Nej, det hade absolut inte funnits på kartan.

Då en supporterklubb redan fanns i den som drevs under Röglegripens egna vingar och med primär målsättning att dra in pengar till hockeyklubben, var det stämningen under matcherna som fanns på agendan för det passionerade gäng som samlades under AIA:s fana.
De medlemsregister som fanns att tala om bestod i några namn och kontaktuppgifter på ett papper, och detta mer eller mindre enbart för att få tag i varandra för att dra ihop folk till en bortamatch eller för att bestämma vilken lokal man skulle ladda upp på innan färden styrdes mot ishallen en lördagseftermiddag.
– Vi var ett gott gäng som brukade hålla ihop. Det enda riktiga kriteriet för att vara med i AIA var att man skulle vara en genuin, lite "galen" supporter som stöttade laget.

Flera av de ramsor som idag fortfarande ljuder i Lindab Arena har sina rötter från den här eran och författades, tillsammans med ett gäng bortglömda klassiker såsom "han har hål i sin handske", på resor runt landet.
Sångrepertoaren var enorm, och många av dem handlade om samma sak - drömmen om att nå Elitserien.
Via Håkan Perssons klubba blev det en sanndröm 3 april 1992. Vrålet som kom ur tusentals strupar lär ha hörts ända in till Ängelholms centralare delar den kvällen, och mycket välförtjänt var det också Röglepubliken som utsågs till Sveriges främsta säsongen 1991-92.

Röglepubliken lovprisades flera gånger om i media, trots att säsongen som nykomling gick lite upp och ned för klubben.
Inför sista matchen innan juluppehållet 1992 stod man inför vinn-eller-försvinn när Luleå gästade. 4.812 åskådarna i Ängelholms Ishall fick se ett hemmalag tyngt av allvaret, efter två perioder ledde Luleå med två mål - innan fyra raka Röglemål vände matchen till seger i tredje.
Publiken hade stor del i segern. Stundtals var ljudnivån så enorm att spelare i efterhand berättat hur deras matchtröjor fladdrade av ljudvågorna, och när Christer Abrahamsson tog timeout med sekunder kvar för att "ordna kören" hade sannolikt de flesta decibelmätare tackat för sig.

Strax efter millennieskiftet stod Rögles nytillsatte ordförande Lasse Jersmyr inför ett problem.
Vargatiden efter degraderingen 1996 och den direkt påföljande "finnsäsongen" hade satt sina spår hos publiken. Saknaden av den supporterklubb som lagts ned under 90-talets mitt var påtaglig och stundtals förknippades klubbens namn istället med bråk och stök. Lösningen fanns där Rögle tidigare aldrig letat - bland de trogna fans som aldrig slutat att åka land och rike runt för sitt lag. Tommy "Belix" Claesson fick uppgiften att sätta ihop en interimsstyrelse för en ny supporterklubb, och handplockade ut ytterligare ett antal namn han ville ha med sig i arbetet.
– Det var en ovan roll för mig, men jag hade klart för mig att jag ville att en sådan styrelse skulle ha en väldigt bred bas och vara väl förankrad i alla fraktioner, men jag fick bra respons från de jag frågade och det blev något av ett självspelande piano, berättar Tommy.
En av de första knäckfrågorna för supporterklubbens styrelse var att enas om namnet. Att det skulle bli Angel Island Army var aldrig självklart, och det var först efter att ha fått välsignelse från ett antal av originalmedlemmarna som interimsstyrelsen valde att gå vidare med AIA.

En av de som fick frågan om hur han såg på användandet av det inarbetade namnet var Otto, som gav sitt bifall.
– Jag var medveten om att jag skulle få fan för det på vissa håll, då tanken när vi bildades var att vi aldrig skulle bli "organiserade" i den utsträckningen, vi visste inte ens vad en styrelse var! Men AIA hade gått i graven om inte Tommy kommit in i bilden. Egentligen var vi redan döda…
För första gången sedan vi satte oss i lokalen på Råå Idrottsplats kansli blir det helt tyst under en stund. Januariregnet som slår mot rutan fyller rummet.
– Jersmyr ändrade hela sättet man tänkte på, och att Tommy blev ordförande var det bästa som någonsin kunde hända, säger Otto allvarligt.

Sett till hur man frodades är det svårt att säga emot. Med en aktiv satsning på att ordna bussresor till bortamatcher växte AIA som supporterklubb. Redan på en av de första utflykterna, med Hovet i Stockholm som slutdestination, hjälpte man Rögles U16 att knipa ett SM-brons när man tog en avstickare till Stångebro Ishall i Linköping där matchen om tredjepris just pågick. Halvvägs genom mittperioden brakade plötsligt ett 50-tal Röglefans genom dörrarna inför överrumplade spelare, som med understödet på läktarna fick ny energi.
– Ett helt suveränt gäng och vi fick oanade krafter, det gick inte att missa bronset med ett sådant stöd på läktarna, log Rögletränaren Ola Böös till HD efter matchen.
Stödet när Rögle spelade utanför Ängelholms 50-skyltar växte åter.
– Jag, eller snarare vi, såg bortamatcherna som en essentiell del av föreningen. Det var mycket därför vi kunde växa i den takt vi gjorde, minns Tommy.

Även om han är tydlig med att påpeka att han aldrig klarat av rollen utan stöd från Rögles Lasse Jersmyr, är det svårt att säga annat än att Tommys ledarskap var som klippt och skuret för rollen - mycket tack vare sin förmåga att komma till tals med de personerna som några år tidigare stökat kring i Rögles namn.
Att få av medlemmarna kunde tänka sig en annan ordförande visade sig också tydligt i hur det kuppförsök om ordförandeposten på AIA:s årsmöte 2005 slutade med att "Belix" valdes om med nära nog förkrossade marginal, och hur han även flera gånger belönades med "dagens ros" i tidningen. Själv vill Tommy dock att en stor del av berömmet ska gå till hans styrelsekollegor.
– Vi lyssnade på vad gräsrötterna tyckte, och kom vi bara överens inom styrelsen - vilket inte var helt lätt alla gånger - fick vi medlemmarna med oss. Med distans tror jag att vi gjorde arbetet så bra det kunde vara, konstaterar han.

2013 lämnade Tommy vidare ordförandeskapet för ett välmående Angel Island Army till yngre förmågor.
Med en stark organisation i ryggen har efterträdande styrelser kunnat fortsätta hålla föreningen i ständig blomst, samtidigt som man kunnat lägga mycket fokus på det som alltid varit det långsiktiga målet - att Sveriges bästa hockeypublik ska finnas i Ängelholm.
– För mig är aldrig något annat större än Rögle BK. Vi är inte här för att tjäna något på Rögle, utan vi är till för att ge tillbaka något i form av stöd på matcherna, förklarar Glenn Petersson, som gör sitt andra år som ordförande för supporterklubben.
Trots att bland det första han fick uppleva från läktarhåll när han började följa klubben var de tuffa åren i slutet på 90-talet, är det år som han aldrig hade velat ha ogjorda. Stoltheten, den där att hålla huvudet högt, spotta motgångarna i ansiktet och att aldrig ge upp kärleken till laget byggdes upp just där.

Efter att först ha gett 3-årige sonen Williams polisbil lite uppmärksamhet efter den vilda utryckningen över köksbordet berättar Glenn gärna vad han ser som styrkan hos klubbens fans.
– Vi är Röglefamiljen! Vi må ha hundratals olika bakgrunder, politiska åsikter eller smak vad gäller bilar - men ingen ska känna sig utesluten, varken om man håller till mitt i klacken, på högrasitt eller någon annanstans.
– Och vi kommer aldrig någonsin ha klappor eller trummor, lovar han.

Att Rögle väljer att uppmärksamma 30-åringen är en stor ära berättar både Glenn och Otto.
– Det är stort av Rögle att göra det! Vi har varit med och stöttat med röster, pengar och fan vet allt… Att man gör detta visar att klubben bryr sig om vad vi gör, säger Otto. Glenn håller med.
– Jag hoppas främst på en god uppslutning, och att folk riktigt går man ur huse för detta. Inte för att fira att AIA fyller 30 - utan för att ge Rögle sitt stöd, önskar han.

Och så återvänder vi alltså till stödet än en gång. Nämn Rögles fans för någon, och samtalet kommer ovillkorligen snart glida in på den maranatastämning som frodas innanför väggarna på Ishallsvägen 2.
Lindab Arena har populärt kommit att kallas för "Hajtanken" hos landets hockeyexperter, ett namn som ska beskriver den känsla som drabbar motståndare på isen i Ängelholm - känslan att befinna sig i fångad i ett omvänt akvarium, endast av glas åtskild från de rovfiskar som med sina iskalla blickar och hungriga gap ivrigt cirklar sin dödliga ban.
I den sådan allegori bör den stora gammelhajen utgöras av Angel Island Army - inget dåligt utfall över 30 år för ett kompisgäng från Ängelholmsregionen.

Han har hål i sin handske
Mel: There's a Hole in the Bucket Han har hål i sin handske och fumlar med klubban, men han tror att han ändå nån gång ska ha tur, han tar inget längs isen och inget i luften, nästa match får han sitta på bänken så sur, för vi vet hur man gör när man knäcker en målvakt, och vi vet att han snart tänker lämna sin bur, na na na na na na na na na na na na na, Micke Hjälm står och väntar på nästa retur!

Artiklen publicerades ursprungligen 22:e januari, 2019