Ny karriär men hockeyn fortfarande en del av Billys liv

"B-B-B, I-I-I, L-L-L, L-L-L, Y-Y-Y!". Rögleklackens hyllningssång till Hässleholmsmålvakten kan inte beskrivas som annat än en klassiker som frekvent ekade i Ängelholms ishall under slutet på 80- och början på 90-talet. Billy Nilsson axlade den mantel som Kenth "Swiss" Svensson lämnat när han drog sig tillbaka efter 17 säsonger, och resan från att ständigt vara i toppen av division 1 till att slutligen nå Elitserien en kväll i april 1992 är något som han minns väl än idag.
– Särskilt minns jag de långa köerna utanför hallen. Många gånger kunde man komma till matchsamling två, tre timmar innan nedsläpp, och då var mer eller mindre alla åskådarna på plats och stod i kö för biljett utanför. När man sedan kom in till uppvärmning var det fullsmockat på ståplats - och den var långt större på den tiden.

Riktigt samma uppslutning fanns inte när Billy i sexårsåldern för första gången drog på sig Hässleholm Hockeys svarta tröja och ställde sig i kassen. Målvaktspositionen kändes självklar, kanske av vanan att det var där fem år äldre brodern Stefan brukade placera lillebror under landhockeyn.
Några år senare byttes isen på uterinken i Hässleholm - där inte sällan regnvattnet frös där rören låg under ytan och gav ett underlag som bäst kan liknas med en gammaldags tvättbräda - mot inomhushallen Tyrs Hov. Bättre utvecklingsmöjligheter lockade den 14-årige målvaktstalangen, som efter två säsonger i Tyringe sökte in på hockeygymnasiet i Västerås.
– Det fanns bara ytterligare två hockeygymnasium som tog in på riksnivå då, Örnsköldsvik och Skellefteå. Västerås var det som låg närmst hemifrån, så det blev så.
– Jag fick träna på skoltid och trivdes utmärkt, förklarar han och tar en klunk av det nybryggda kaffet.

Faktum är att Billy trivdes så bra i "gurkstaden" att när studenten ryckte närmre fanns det tankar på att stanna kvar i Västerås för sin sista juniorsäsong. Så blev dock inte fallet, något som delvis berodde på att storebror Stefan säsongen innan skrivit på för Leksand.
"Femman", som kom att bli backens smeknamn när han återförenades med Billy i Rögle ett par år senare, var nämligen inte den enda spelaren i dalalaget med rötterna i Hässleholm. Där återfanns också Rögleprodukten Jonas Bergqvist, vars bror Stefan Bergkvist då tränade moderklubben med Svenåke Svensson.
– Rögle kunde man erbjuda något mera konkret än vad Västerås kunde. Man hjälpte mig hitta jobb och boende, och jag var tredjemålvakt bakom "Swiss" och Stefan Andersson, numera Sylwander. Dessutom var det Skånes bästa lag… då också, garvar Billy.

Första säsongen i Ängelholms ishall spenderade Billy mer eller mindre uteslutande med juniorerna, redan då med sitt ständiga nummer 23 på ryggen. Förvisso blev det något enstaka inhopp när A-laget saknade en målvakt, men den stora chansen kom när Sylwander året efter hamnade i HHC. Juniormålvakten erbjöds platsen, och någon längre betänketid behövdes inte.
– Jag blev jätteglad över erbjudandet, det var här jag kände att jag ville vara. Rögle var med och tävlade om en topplacering i division 1 varje år, och samtidigt hade vi många unga spelare på väg upp.
De "unga spelarna" då var namn som Roger och Stefan Elvenes, Pelle Svensson samt Roger Hansson, alla en viktig del av den epok som Rögle var på väg att bygga.
Åren som följde var målet inom räckhåll mer eller mindre varje gång, men man nådde aldrig riktigt fram under en tid då flera lag satsade. 1990 fick Ängelholmspubliken istället se Malmö bli Skånelaget som tog klivet upp och följande säsong missade Rögle för första gången på länge Allsvenskan efter jul, även om man tog sig till kvalserien bakvägen. Året efter kom dock revanschen.

– Vi hade varit nära ett par år, och inför säsongen sa man att nu ska vi bara gå upp! Det var inget snack, minns Billy.
En rejäl satsning sjösattes, och när pucken släpptes för första matchen hösten 1991 hade storstjärnor som Kari Eloranta, Heinz Ehlers och Michael Hjälm tagit plats i laget. Samtidigt hade man kvar större delen av den ryggrad man byggt upp och kunde slutligen krydda med en ung Kenny Jönsson.
– Då var vi svårslagna, främst här i Ängelholm… Ja, det är Rögle fortfarande!
Hade hockey varit hett i Ängelholm tidigare så kokade grytan över fullständigt nu. De långa köerna utanför Ängelholms ishall innan matcherna växte till Midgårdsormens proportioner där de bet sig själva i svansen. Inte sällan fick folk vända hem i dörren och allt kulminerade när Håkan Persson skickade in 4-3 bakom Jonas Levén i Leksandsmålet på övertid i den femte och avgörande kvalmatchen. Vilt jubel följde!

Ungefär samtidigt med avancemanget började Billy komma fram till vilken väg han ville ta gällande yrkeslivet efter karriären. Parallellt med Rögles framgångar på isen hade målvakten pluggat nya ämnen på komvux under några terminer och siktet var inställt på att bli fysioterapeut, eller sjukgymnast som är den vardagliga termen.
– Jag behövde ett yrke att hålla på med efter idrotten, och kom fram till att då kunde jag vara kvar i idrottsvärlden även i yrkeslivet, förklarar han valet.
Men först väntade en sista säsong i grönt och vitt.
– Jag hade bestämt mig för att om jag kom in på utbildningen i Lund skulle jag trappa ned, men hade samtidigt varit med på hela resan till Elitserien, så jag ville göra en säsong där först.
Så blev det. Under hösten 1992 droppade ett intagningsbesked ned i brevlådan och året efter började pendlingen till Lund mellan träningarna och matcherna med Rögle. Även om säsongen till stor del spenderades som backup för Kenneth Johansson, spelade Billy hem ytterligare två segrar i Ängelholm - dels när Rögle pulveriserade HV 71 med 7-1 kring advent, dels när blivande svenska mästarna Brynäs slogs med 5-4 i februari.

Efter ett sabbatsår, där studierna slutfördes, fick fyra säsonger i Helsingborg med flera gamla Röglebekanta i laguppställningen avsluta karriären. Tillsammans med brorsan Stefan var han med om att ta upp HHC till division två, men därefter var karriären som målvakt över.
De hjorthårsstoppade benskydden byttes ut mot en fysioterapeuts arbetsredskap och tillvaron på en vårdcentral i Laholm, innan han 2000 tog steget från landsting till den privata sektorn och började arbeta på nuvarande arbetsplatsen, Kupolen i Klippan.
– Jag kände att jag ville kunna påverka min arbetssituation lite mer, och min kollega Jan Nilsson hade ett drygt år tidigare startat företaget, berättar Billy - som sedan 2002 också är delägare.

I samband med detta började han även vidareutbilda sig inom området kring idrottsskador och ungefär samtidigt återvände den förre målvakten till Rögle, nu i yrkesrollen som fysioterapeut.
Därmed ytterligare runt tio säsonger i klubben, och parallellt med detta, en hel del landslagsuppdrag - hela vägen från U16-landslaget till Tre Kronor och danska landslaget.
– Det är en enormt stimulerande miljö att arbeta i, även om det skiljer sig en hel del mellan att arbeta med klubblag och landslag.
Vad är skillnaden?
– I ett klubblag handlar arbetet om att ha så många så möjligt tillgängliga under en så stor del av säsongen så möjligt, i ett landslag så är det mycket mer "här och nu". Man följer aldrig det hela vägen, utan är iväg någon vecka i taget. Vid en skada så handlar det oftast om huruvida spelaren kan bli bättre inom några dagar, annars säger man "det är bättre att du åker hem och tar hand om detta", och en ny spelare kommer in.

Tiden som spenderas i avbytarbås och ishallar har dock minskat de senaste åren. Även om Billy oftast är på plats när pucken släpps i Lindab Arena är det, förutom något enstaka inhopp, från läktarplats. Även framträdandena i landslagets jacka har minskat.
– Tidigare var jag exempelvis med J18-landslaget under hela säsongen, men även om det är en enorm ära att vara med och vara ledare i ett landslag så tog lite för mycket tid från annat. Jag är fortfarande med en del, men numera handlar det om vid behov, säger han.
Ett sådant behov väntar strax innan jul och nyår, då Småkronorna åker till British Columbia i jakten på sin 19:e JVM-medalj. Trots löftet från Billy om att vi inte kommer få se honom på isen kan det dock bli med Rögleinslag, då både Lucas Elvenes och Nils Höglander är aktuella.

Ett sista framträdande på isen hann dock Billy Nilsson med, även om det nu inte blir i kommande JVM. Under Kenny All Stars-matchen 2010 bytte den gamle publikfavoriten av Henrik Lundqvist, och "B-B-B, I-I-I, L-L-L, L-L-L, Y-Y-Y!" ljöd än en gång över isen i Ängelholm.
Rekordpubliken på 5.225 åskådare fick se några vassa parader från inhopparen, men dessutom hur Jakob Johansson överlämnade en påse godisbilar till honom på isen. Förklaringen ligger i en skröna om hur isen en gång fylldes av dessa sedan ett plötsligt inhopp gjorts med en påse gömd i benskyddet.
Onekligen en bra historia, men sann? Inte enligt huvudpersonen.
– Vi mötte Mörrum borta säsongen 88/89, och jag satt på bänken. De leder med ett par mål när vi åker ut till andra, och jag har då en påse bilar nedstoppade i höger benskydd så att de inte syns, berättar Billy.
Underläget växte sig dock större, och som resultat av det - ett plötsligt målvaktsbyte.
– Jag vill inte lägga upp påsen på sargkanten, så jag stoppar istället in dem i en "ficka" som fanns inne i byxorna. Sedan befinner sig den där hela resten av perioden. Jag tog ur dem i paus och vi spelade tredje utan bilar i byxorna eller på isen, lovar bilägaren själv - som ser en möjlig upphovsman till den aningen skaldade versionen i "Jacke".
– Han har ju inte strypt historien om vi säger så - trots att han knappt var född när det hände, skrattar Billy.

Fakta/Billy Nilsson
Ålder: 52
Bor: Ängelholm
Familj: Hustrun Christel, döttrarna Frida & Ellen
Gör idag: Fysioterapeut, delägare av friskvårdscentret Kupolen
Position som aktiv: Målvakt.
Tröjnummer: 23.
Säsonger som Röglespelare: 8 (85/86 - 92/93)
Bäste tränare: Kjell Larsson, Hockeygymnasiet i Västerås
Bäste medspelare: Kenny Jönsson. "Kanske inte den bästa just då, men var bra. Sedan fortsatte han utvecklas."
Bäste motståndare: Peter "Pekka" Lindmark. "Även om vi inte var motståndare, var han den bäste jag spelat mot. Vi kör på det:"
Bäste Röglespelare genom tiderna: Kenny Jönsson. "Jag tycker det är omöjligt att säga någon annan. Möjligen Ulf Sterner, men honom såg jag aldrig spela i Rögle."
Bästa Rögleminne: "Jag tror inte det hade kunnat överträffas ens vid ett SM-guld. Vi hade varit så nära innan, nu skulle vi bara gå upp. När dessutom allt sker på övertid, på ett enda skott… Det blir en explosion av känslor."

Artiklen publicerades ursprungligen 11:e november, 2018