Klädjakten slutade med klubbyte för "Batto"

Det var en tung övergång som Anders Sundström, säljare på nämnda etablissemang och mångårig medarbetare i Rögles styrelse, stod för den där eftermiddagen på Storgatan.
Även om inga kontrakt - av förståeliga skäl - skrevs på där och då, var "Batto" inte den enda spelaren klubben knöt till sig genom Sundströms övertalningskampanj. Även Lars-Bertils tre år äldre bror, backen Karl-Axel Wilhelmsson, följde med i övergången.
– Han (Anders Sundström) gick på rejält om att han tyckte att jag och brorsan skulle komma och spela för Rögle när han såg mig och Rose-Marie komma in i affären, minns "Batto", när han snart 50 år senare återger hur han hamnade i Ängelholmslaget.
De båda bröderna spelade då sedan flera år tillbaka i Tyringe, och hade bara några månader tidigare sett vad som skulle bli deras nya klubb degraderas till tredjedivisionen. De sportsliga förutsättningarna var därför inte de bästa för övergången, men det fanns flera andra, tungt vägande, orsaker som talade för Rögle.
– Jag hade bott kvar i Stidsvig hela tiden, så det blev betydligt närmre att köra. Samtidigt höll vi på att bygga huset i Östra Ljungby, så fritidstimmarna var inte många, förklarar han.
Skäl som naturligtvis Anders Sundström visste om, och tryckte lite extra på.

De första skären i karriären tog "Batto" i samband med att Stidsvigs hockeylag inledde sin tämligen korta sejour i seriesystemen.
Precis som när ishockeyn kom till dammarna i Rögle utvecklades sporten även här ur den redan befintliga lokalidrotten. I Stidsvigs fall var det fotbollslaget som 1954 tog beslutet att expandera, och 1956 kunde man inviga den egenhändigt byggda rinken bland träden bredvid Kopparmöllans bageri.
Klubbens hockeyhistoria blev dock bara tioårig. 1966 gjorde man sin sista säsong, därefter tvingades Stidsvig lägga ned hockeysektionen och stora delar av utrustningen skänktes till nystartade Åstorps IK - som även tog över spelarlicenserna. Då hade "Batto" dock redan flyttat vidare till Tyringe, sedan han ryckt in på P6 i Kristianstad 1964.
Klubbvalet förenklades av att han på Tyrs Hov kunde återförenas med storebrodern Karl-Axel, som redan spelade i klubben sedan denne inlett sin tjänst för kronan några år tidigare. Bröderna Wilhelmsson blev, under legendariske Tyringetränaren Eje Johanssons omtalat stenhårda piska, viktiga byggstenar i skid- och skridskosällskapet från det gamla stationssamhället.
– Det var hårdkörning som gällde, speciellt på sommaren, minns Lars-Bertil.
– Man tror inte det finns så många backar i Tyringe, men det finns en hel del… och jag tror inte det finns en enda som jag inte varit och sprungit i, skrattar han.
De tuffa nyporna från spelande tränare Johansson gav dock resultat på isen för Tyringelaget. Redan "Battos" första säsong var han med och såg till att Tyringe återtog den plats i division två som man förlorat något år tidigare, och man var också det enda laget som lyckades besegra hemmastarka Nybro i Victoriahallen under en tvåårsperiod.

Samma säsong - 66/67 - som Tyringe gjorde sin comeback i division två inledde Rögle sin första storhetstid i Vegeholms Isstadion knappt sex mil västerut.
"Pollenkungens" stjärnbygge tog landets dåvarande högstaliga med storm, men klubbarna skulle komma att stöta på varandra fortare än vad sannolikt någon då anat när Rögle efter tre säsonger i högstaligan tappade sin plats - innan Tyringe var med och spelade ned Rögle ytterligare en division två år senare.
Efter att ha detroniserats två gånger på tre säsonger behövde därför Röglelaget byggas om rejält, vilket också leder fram till bröderna Wilhelmsson intåg i klubben. Lojalitet och vilja att sätta laget före jaget var egenskaper som efterlystes, och de egenskaperna såg Anders Sundström kliva in genom butiksdörrarna.
Förutom de praktiska skälen lockades "Batto" i sin tur av att försöka lyfta tillbaka den gamla storklubben genom seriesystemen, och på så sätt kunde övergången ros i hamn.

Bröderna Wilhelmsson skulle snart utgöra ett fruktat anfallsvapen i den nya klubben.
Trots att Karl-Axel spelat som back större delen av sin karriär, flyttades denne snabbt upp som forward av spelande tränaren Richard Lavoie och lagledaren Wolle Johansson. Ett överskott på försvarare tvingade fram rockaden, som dock skulle visa sig vara ett lyckat drag.
Säsongen 71-72 gick Rögle rakt igenom division tre som en slåttermaskin.
I seriepremiären hemmabesegrade man Pantern med 10-0 sedan "Batto" stått för ett hattrick i sin första match (han stod för ytterligare tre hattrick under säsongen), och därefter staplades vinsterna på hög. Till slut var det bara faktumet att serien var färdigspelad som satte stopp för segertåget, då hade man vunnit osannolika 18 matcher av 18 möjliga…
Målskillnaden skrevs till otroliga 139-24, varav 29 av fullträffarna kom från just "Battos" klubba – en skörd som gav honom andraplatsen bakom Stefan Ahlquist i den interna skytteligan. På tredjeplats återfanns Karl-Axel.

Ytterligare 16 mål – varav fem i en och samma match, då Rögle hemmabesegrade Troja Ljungby med 10-5 – räckte till titeln som lagets målkung efterföljande säsong, 72-73.
Samma år fick bröderna Wilhelmsson också en ny kedjekamrat i form av den då 15-årige talangen Jim Persson (senare Brithén), när denne fick chansen till seniorspel. Anledningen till att man komponerade kedjan på så sätt var enkel.
– (Dåvarande lagledaren) Börje Svensson kom och sa till mig och brorsan att Jim skulle spela med A-laget, och att "Han får spela med Er, så får Ni ta hand om honom. Han spelar inte en puck i juniorerna, utan bara kör", skrattar "Batto".

Totalt stod Lars-Bertil för 134 mål i den grönvita tröjan när fullträffar i kvalspel räknats in, och därmed tillhör forwarden det absoluta toppskiktet av Rögles främsta målskyttar genom tiderna.
Att han var en exceptionell målskytt under karriären vittnar för övrigt också "Battos" CV som fotbollsmålvakt om. Trots positionen som siste utpost gjorde han, enligt Ängelholms fotbollsdomarklubb, inte mindre än 33 mål från straffpunkten under sina säsonger i Östra Ljungby IF - en fullständigt makalös siffra för en målvakt!
På isen var det dock i kampen framför motståndarmålvakten som han var som giftigast. Även om det sällan blixtrade om forwardens skridskoåkning, så var det ingen lätt uppgift för backarna att flytta bort den store anfallaren när han väl kommit i position framför motståndarmålvakten - något han till stor del tillskriver musklerna som han byggde i yrket som byggnadssnickare.
Vid ett tillfälle tecknade NST:s dåvarande illustratör och gamle Röglespeakern Mike Lonningen av "Batto" med armmuskler likt de hos Karl-Alfred, vilket kanske också kunde behövas när det gällde träningarna i Vegeholm. Trots att "Batto" lovar att sammanhållningen var stark gav lagkamraterna inte varandra några fripass när det spelades tvåmål på träningen.
– Haha, det var oftast värre än på matcherna!
– Man fick absolut inte förlora, och många gånger åkte det upp både en och två klubbor på läktaren - så det var full rulle, skrattar han.

Totalt blev det tio säsonger i Rögle för anfallaren från Stidsvig.
När Ted Sator tog över tränarrollen inför säsongen 81-82 ville denne föryngra sitt manskap. Hilmer Persson erbjöd "Batto" rollen som assisterande tränare bakom amerikanen, men valet föll istället på spel i Åstorp – klubben som drygt 15 år tidigare tagit över Stidsvigs spelarlicenser – där han spelade två säsonger.
– Jag kände att jag ville spela något år till, så när jag och Tommy Pettersson inte fick nya kontrakt valde vi att gå dit tillsammans, förklarar han beslutet.
Först när dessa var avklarade återvände han i rollen som tränare i Rögle, då med ansvar för sonens pojklag.

Resan mellan Östra Ljungby och ishallen i Södra Utmarkens periferi görs dock fortfarande nästan lika frekvent av "Batto" som under de aktiva åren. Sedan flera år tillbaka har han sin plats högst upp på ståplatsläktaren när Rögle spelar hemmamatch, och gångerna den står tom kan med lätthet räknas på ena handens fingrar.
Precis som hos de flesta andra på ståplats kittlar derbymatcherna mot Malmö lite extra hos den gamle forwarden. Kanske inte så konstigt, med tanke på att han från isen upplevt matcher mellan lagen där alla spelare har samlats i mittcirkeln för att göra upp sina mellanhavande…
– Malmö har alltid haft en "här kommer vi"-inställning som gjort att matcherna mot dem brukar bli extra tuffa tillställningar, säger han, och lägger till;
– Då kliar det lite extra i fingrarna…

Fakta/Lars-Bertil "Batto" Wilhelmsson
Ålder: 72 år.
Bor: Östra Ljungby.
Familj: Hustrun Rose-Marie, sonen Roger.
Gör idag: Pensionerad byggnadssnickare.
Position som aktiv: Forward.
Tröjnummer: 7, men bar tidigare 13. Även 16 användes.
Säsonger som Röglespelare: 10 (71/72 - 80/81).
Statistik: 216 matcher, 134 mål. DM-matcher ej inräknade.
Bäste tränare: (Skratt) "Nä… Det är så länge sedan".
Bäste medspelare: Karl-Axel Wilhelmsson. "Det gick som bäst när jag spelade med brorsan, vi stod för många mål ihop".
Bäste motståndare: Hans-Evert Jönsson. "En back som var svår att möta på träning, och när han spelade i olika lag hade vi några riktiga fighter".
Bäste Röglespelare genom tiderna: Ulf Sterner.
Bästa Rögleminne: Håkan Perssons övertidsmål i kvalet 1992. "Det var helt enormt".

Artiklen publicerades ursprungligen 10:e mars, 2019