Slitvargen Tano vann fansens hjärta
Publicerad: 2019-07-07
Rögleprofiler
Jämförelsen mellan en professionell hockeyspelare och busungen på dagis som hoppar jämfota i kamraternas sandslott kan, vid en första anblick, kännas halta en aning. Det var dock just den talangen, att rasera de andra lagens byggen, som gjorde honom till publikfavorit i Ängelholms Ishall. Jag älskade känslan av att gå in i ett avgörande boxplay, peta bort pucken och skapa frustration hos motståndarna", minns Patrik Tano - en av Rögles främste sandslottsdemolatörer.

Egentligen var det inte Ängelholm som ursprungligen varit tänkt som slutdestination när Patrik Tanos kokheta Volvo 740 utan AC svängde in mot centrum mitt under den exceptionella högsommarvärmen 2003.
För att hålla temperaturen i bilen på en någorlunda dräglig nivå hade den 19 timmar långa resan genom landet gjorts endast iklädd ett par färggranna badshorts och med en blomspruta med kallvatten som passagerare, men nu välkomnade Rosfestivalens myller honom till sin nya hemstad.
Men hade det inte varit för en agents slarv hade den nya hemorten istället hetat Växjö, vars hockeystolthet bara några månader tidigare tagit klivet upp i Allsvenskan och nu satsade hårt.
– Jag hade spelat i Boden och Luleå under hela min karriär, så jag ville testa något helt nytt. Ulf Taavola (som tränat Luleå under Tanos tid i klubben) försökte få med mig till Skellefteå, men jag hade bestämt mig för att flytta långt söderut.

Därför scannades de svenska klubbarna närmst kontinenten av, valet föll på den dåvarande nykomlingen, och Tano gav sin agent i uppdrag att kontakta klubben.
– Och det trodde jag han gjorde…
Men istället for denne på semester till Thailand istället, och under tiden fyllde smålänningarna upp sin trupp - omedvetna om att den förre Luleåspelaren fanns på marknaden. Sedan man väl fått reda på detta försökte klubben lösa en plats, men under tiden hann Rögles dåvarande sportbas Jan-Peter Pärson skriva kontrakt med forwarden sedan förra Röglespelarna Johan Finnström och Michael Johansson förmedlat kontakten.
Avtalet med Rögle förhandlade Tano själv fram, efter att ha sagt upp samarbetet med den asienresande agenten. Faktum är att under resten av sin karriär representerade han sig själv i alla kontraktsfrågor, vilket bör vara mer eller mindre unikt i den moderna ishockeyn - men långt ifrån enda gången Patrik Tano valt sin egen väg.
Många gånger valdes matteboken före kortleken eller den bärbara spelkonsolen för att utnyttja restiden till och från bortamatcher på bästa sätt, och därför kunde en civilingenjörsexamen packas ned i flyttlasset till lägenheten på det gamla läderfabriksområdet vid Rönne Å.

Under barndomsåren i Boden hann den unge Patrik Tano med att pröva på de flesta idrotter som erbjöds på orten.
Förutom ishockeyn ägnade han sig åt friidrott, längdskidåkning, judo, handboll, basket, bordtennis, innebandy, löpning och fotboll - ofta med goda resultat. En och annan medalj plockades hem i löpning, och även inom både hockeyn och fotbollen tillhörde han de främsta i sin årskull i länet.
Till slut stod valet mellan just de sistnämnda lagidrotterna. Hockeyn gick segrande ur striden, inte utan påverkan från det kyligare klimatet i norra Sverige.
– Norrbotten är kanske inte den bästa orten för fotboll, medan det är ganska enkelt att spela spontanhockey, förklarar han.
Oftast stod Stjärnån som hemmaarena för de improviserade matcherna ungdomarna mellan, och inte sällan varade dusterna tills solen sedan länge försvunnit bakom horisonten. Elljus för syftet fanns uppsatta, men problematiskt nog var dessa inställda att slockna vid ett visst klockslag på kvällarna. Vidare spel kunde dock möjliggöras genom att den unge hockeyspelarens far - som arbetade som elektriker - tjuvkopplade belysningen till att kasta sina strålar över isen även sedan den egentligen skulle varit släckt för aftonen.

En gammal sanning säger att ofta är det slitvargarna, de som sällan får de största rubrikerna i tidningarna, som snabbast hittar vägen in i hjärtat hos den erfarnare delen av Röglepubliken. Varför det är så är ingen exakt vetenskap, men Patrik Tano tror sig ha ett svar:
– Publiken har så mycket hjärta och kärlek för laget. När de får se en spelare som agerar på samma sätt, som alltid sliter och aldrig ger upp, då uppskattar de den spelaren desto mer.
– Jag har alltid haft som målsättning att alltid kunna sitta rakt i ryggen när jag ser tränaren i ögonen efter matcherna. Det handlar inte bara om hur fort du åker, utan om hur hårt du kämpar för laget.
Sett till honom själv stämmer ekvationen till fullo. Vinnarskallen har alltid funnits där, även om det var först på senare år han fullt ut förstod vidden av den.
– I efterhand har jag fått veta av mina kompisar hur enormt tjurig jag kunde vara. Min äldste son Albin kan vara fruktansvärt sur och irriterad om de förlorat en match, vilket jag har tyckt varit förvånande - men nu har jag fått höra att "det var ju exakt så du var själv", skrattar han.

Hans uppoffrande slit på isen gjorde också Patrik Tano till en värdefull pusselbit i boxplay. Den dynamiska duo han, tillsammans med Björn Lindén, utgjorde säsongen 04/05 anses av många vara Rögles främsta någonsin i spelformen.
Ett facit i form av statistik från spelåret stöttar tesen - sett över hela säsongen klarade Rögle av 86,31% av sina boxplay. Än mer imponerande blir siffran om man endast ser till SuperAllsvenskan, där Rögle låg på hela 90,16% i dödade numerära underlägen. Mästerliga siffror som kunde ha räckt hela vägen till ett avancemang, innan Västerås snöpligt satte slut för säsongen med ett övertidsmål en snöig lördag i mars.
– Jag och Björn var väldigt lika i hur vi spelade i boxplay. Många lag drar ned tempot då de får chansen att spela med en man mer, så vi försökte vara så aktiva så möjligt.
– Istället för att åka och byta om vi lagt ut pucken försökte vi jaga ikapp motståndarna i deras egen zon och nagla fast dem där. Försökte de spela sig över vår blå undvek vi gärna att backa av, utan istället störa dem högt och inte låta dem göra som de ville, förklarar han.

Försäsongen 07/08 såg Patrik Tano ut att vara på väg mot en av sina bästa säsonger någonsin. När lagets kondition testades vann han tre av fem grenar. Varje seger belönades med en kexchoklad, och följaktligen satt Tano med tre av dem i knät när dagens prövningar var över.
På isen såg också allt ut att stämma. Två veckor innan seriepremiären besegrade Rögle enkelt danska Hvidovre med 6-1 inför 716 åskådare i Ängelholms Ishall. Det var den åttonde viktorian av åtta möjliga på försäsongen, och Rögles åtta svarade för två målgivande passningar. Totalt kom poängskörden upp i fem poäng (2+3) innan han fick kasta in handduken när lagkamraterna genrepade mot Borås och Leksand en dryg vecka senare.
En lättare förkylning misstänktes vara orsaken, men istället var det början på en flera år lång kamp att komma tillbaka till livet.

Efter några dagars vila kände Tano åter sig bättre, tränade med laget - men efteråt föll han ihop och transporterades till sjukhuset via ambulans.
Ytterligare två träningsförsök med nya bakslag följde.
– Det som var så lömskt var att jag märkte inget när jag tränade, tvärtom - det kändes hur bra som helst. Den sista gången jag försökte hade läkaren gett mig lov att försöka i tio minuter, men inte längre. När de hade passerat ville jag fortsätta, men Kenny skickade mig av isen.
– Efteråt kraschade jag ihop totalt. Jag låg ned och kunde inte ta mig upp, och ambulansen fick hämta mig igen.
Sedan han kämpat mot den mystiska sjukdomen i över en månad bestämde man sig för att göra en större utredning för att komma till botten med problemet. Massvis av prover följde, och samtidigt hann Tano kollapsa ytterligare vid några tillfällen innan beskedet kom. Han hade drabbats av körtelfeber.
– Jag blev lättad, och hade ingen aning om hur jobbigt det skulle bli. Läkaren förklarade att det brukade sitta i kring 6-8 veckor, och då hade jag gått och släpat på det någon månad, så min första tanke var att jag kanske kunde börja träna som vanligt igen nästa vecka, minns han.
Så blev det dock inte.
Epstein-Barrviruset - som ligger som grund för körtelfeber - kan nämligen vara ytterst förrädiskt, vilket var just vad Patrik Tano fick uppleva. Först ett knappt halvår efter den första symptomen visat sig började hans kropp åter få övertaget mot infektionen, vilket givetvis satte sina spår. Förutom den trötthet som ofta följer i "kyssjukans" spår hade kilona rasat från kroppen, och även om framstegen fanns så kom de långsamt.
– Bengt Sturesson (mångårig lagläkare i Rögle) förklarade varför körtelfebern blir så jobbigt för en elitidrottare ganska bra. Man går från att träna, svettas, få applåder och endorfiner till att bara ligga i ett vakuum.

Att komma tillbaka till spel under säsongen var naturligtvis uteslutet, men Patrik Tano återfanns trots detta på isen kvällen hans lagkamrater säkrade avancemanget till Elitserien genom att besegra Mora på hemmaplan. Iklädd sin vita matchtröja, och inför öronbedövande jubel från Ängelholmspubliken, släppte forwarden pucken i ett ceremoniellt nedsläpp mellan lagkaptenerna Kenny Jönsson och Håkan Bogg.
Samtidigt började dock insikten om att karriären var över få fäste hos Tano. Kroppen var långt ifrån återställd, och den enda träningen han egentligen orkade med var korta promenader.
Full fokus blev istället att bli fullt frisk igen, och en del i det var att flytta tillbaka till Luleå, där familjen fanns.
– Totalt tog det två år innan jag blev "normal" igen. När jag väl började känna mig bättre var jag ganska försiktig, och ökade försiktigt träningsmängden. Korta promenader blev raska promenader, raska promenader blev joggingturer.
– Läkarna har sagt att det inte påverkade sjukdomen att jag försökte träna innan jag kände mig fullt frisk, men jag är inte lika säker. Kroppen fixade inte att jag ville träna och spela, och jag borde lyssnat mer på den, slår han fast.

Två år efter flytten till Norrbotten och Luleå gick dock flyttlasset åter söderut. Vid ett semesterbesök i Ängelholm ett knappt år efter flytten blev längtan efter Nordvästra Skåne så stark att man bestämde sig för att flytta tillbaka, och sommaren 2010 var Patrik Tano tillbaka i staden han en gång anlänt till mitt under Rosfestivalen.
– Helst hade jag bott på båda ställena, men skulle jag bo uppe i Luleå hade jag saknat det här för mycket, förklarar han.
– Det finns en stor norrbottning i mig - jag saknar snön - men vintern är för lång där uppe. Det är fantastiskt att åka upp och köra skoter eller åka skridskor på Luleälven, men jag älskar att promenera i Kronoskogen eller cykla längs med Rönne Å.

I samband med "hemkomsten" till Skåne fick han också ta ett riktigt avsked av sin gamla hemmapublik som spelare då 5 225 personer knökade in sig i Lindab Arena för Kenny All Stars-matchen bildade Tano kedja med Jörgen Jönsson och Mikael Gath - och även om kvällens huvudperson må varit Kenny, så jublades det lite extra på läktaren när nummer åtta presenterades.
– Jag är väldigt glad att jag fick spela den matchen, på flera sätt. Bengt-Åke Gustafsson (coach för All Stars-laget) var min stora idol som liten, och det var ett bra sätt för mig att få till något av ett avslut.
– Nu fick jag spela detta som min sista match, snarare än att ha avslutat med en träningsmatch mot ett danskt lag, förklarar Tano - som också stod för en snygg assist när han hittade Gath med en vacker genomskärare genom mittzon.

Patrik Tano betonar att han numera har återvänt till livet, och njuter av det i fulla drag.
Träning är åter en stor del av tillvaron, och när Änglamilen gick av stapeln på hans 42-årsdag krossade den gamle publikfavoriten sitt personbästa på distansen med kring sju minuter sedan han sprungit i mål på 40.43 - innan han avslutade med 42 armhävningar, en för varje levnadsår. Dessutom har han även gjort comeback i grönvitt - nu som oldboysspelare.
I mitten av april var Tano en av veteranerna som spelade hem ett silver åt Rögle i veteranturneringen Oldstars Cup i Helsingborg, och han trivs väl med att åter ha en klubba i händerna.
– Det är förbaskat roligt. Bara att komma ut på isen skickar signaler till både kroppen och knoppen. Jag älskar fortfarande att träna, och även om det är en lättsam stämning som råder på isen så vill man vinna när man står där.
Men även om tempot måhända är en aning lägre och publikintresset en aning svalare än när han spelade på elitnivå, har dock en sak inte förändrats det minsta; Patrik Tano raserar fortfarande mer än gärna vad motståndarna försöker bygga upp i powerplay…

Fakta/ Patrik Tano
Ålder: 42 år.
Bor: Ängelholm.
Familj: Flickvännen Mariola, sönerna Albin och Malte, bonusdöttrarna Elin och Lisen.
Gör idag: VD på fastighetsbolaget Garnito.
Position som aktiv: Forward, som dock stabilt vikarierade som back i sina sista tävlingsmatcher för Rögle.
Tröjnummer: 8.
Statistik: 186 matcher, 36 mål.
Säsonger som Röglespelare: 5 (03/04 - 07/08, deltog ej i seriespel 07/08 p.g.a körtelfeber).
Bäste tränare: Ulf Taavola. "En fruktansvärt bra istränare, och bra på att matcha rätt spelare vid rätt tillfällen".
Bäste medspelare: Mikael Renberg. "Kom hem från NHL och Phoenix som en av de allra första som återvände när karriären var på topp".
Bäste motståndare: Juha Riihijärvi. "Stor och tung, behöll farten hela tiden och med bra avslut. Han var svår att stoppa".
Bäste Röglespelare genom tiderna: Kenny Jönsson. "Oerhört professionell, och fuskade aldrig med detaljerna. När han utsågs till Turin-OS bäste back 2006 såg jag honom fira guldet på söndagen, och på tisdagen satt han i Ängelholms Ishall och körde sina vanliga stretchingrutiner innan träningen. På onsdagens spelade vi borta mot Nybro".
Bästa Rögleminne: Övergången till Rögle "Själva känslan att som norrbottning flytta ned till en så fantastisk förening som Rögle och sommarstad som Ängelholm."
Visste du att: När Norrbottens-Kuriren 2016 listade Luleås största kultlirare genom tiderna återfanns Patrik Tano bland de 15 utvalda.

Artiklen publicerades ursprungligen 7:e juli, 2019

Andreas Ljunggren