22:e Juli 1982.
Sommaren hade varit knastertorr. Ett snöblandat juniregn hade förvisso på sina håll fått några skåningar att sätta semesterkaffet i halsen, men därefter tog värmen ett fast grepp om de södra delarna av Sverige. Nu upplevde man istället den värsta torkan sedan 1904, med gassande sol nära nog varje dag. Den här torsdagen var heller ingen undantag, och många ängelholmare hade tagit sin tillflykt till stranden för att njuta av både den klarblå himlen och Skäldervikens svalkande vatten. Snart skulle rejält mörka moln torna upp sig över bygden.
I Vegeholms Isstadion (som vid den här tidpunkten officiellt bytt namn till Ängelholms Ishall) pågick ett renoveringsarbete, paradoxalt nog av brandsäkerhetsskäl. När Gösta Carlsson lät uppföra sitt ispalats som Skånes första ishall 1963 hade anläggningen varit fullgod - för att inte säga toppmodern - men nu hade brandmyndigheterna under några år haft synpunkter på byggnadens utformning. Innertaket av frigolit ansågs, med all rätt, utgöra en brandfara då brinnande frigolit har stora likheter med napalm, och skulle därför bytas ut mot ett säkrare alternativ. Arbetet var dock en delikat process. Inte nog med att nitton års damm och skräp hade hunnit samlats under läktarna genom ispalatsets levnadstid som hemmaborg för Ängelholms hockeystolthet - "Pollenkungens" livsverk Cernelle AB hade sedan uppförandet även lagrat tonvis med pollen i träbyggnaden under årets sommarmånader, när bygget ändå stod nära nog oanvänt. Ett krav från den egensinnige innovatören, som till stora delar hade betalat den dryga miljon ishallsbygget kostat ur egen ficka. Följaktligen gick det att finna pollendamm lite varstans i lokalerna, vilket tillsammans med de andra ingredienserna utgjorde en extremt lättantändlig cocktail.
Förutsättningarna var väl kända när byggjobbarna gav sig i kast med arbetet. Ragnar Eriksson, dåvarande brandchef i Ängelholm, hade givit noggranna instruktioner för att brandsäkra renoveringen. För att fånga upp eventuella förlupna svetsloppor och gnistor spändes stora presenningar upp över träläktarna. Trots det lyckades man inte skydda Vegeholms Isstadion. Under arbetet med att kapa en traversbalk ovanför balkongläktaren på ena kortsidan föll en svetsloppa genom skydden, och landade i dammet. Exakt hur den heta gnistan kunde ta sig igenom skydden är oklart än idag, men en tes är att de skyddande pressningarna dragits omlott nedifrån och upp snarare än uppifrån och ned, vilket på så sätt skapat en glipa.
Sedan svetsloppan väl lagt sig tillrätta under läktaren var katastrofen bara en tidsfråga. Strax dansande lågorna sin yviga dans på läktarna, och en explosionsartad brand förvandlade på nolltid Skånes första ishall till ett helvetiskt brinnande inferno. Inom nittio sekunder från det att larmet tjöt på brandstationen drygt två kilometer bort, lämnade den första brandbilen brandstationen i Ängelholm i riktning mot den gigantiska rökpelare som tornade upp sig mot sommarhimlen. All tillgänglig personal larmades in, men redan när den första stegbilen anlände på platsen var byggnaden övertänd och det stod klart att Vegeholms Isstadion var förlorad i den kraftigaste brand som drabbat Ängelholm i stadens moderna historia. Från sin villa på Kulltorp, bara några hundra meter från Vegeholms Isstadion, kunde "Pollenkungen" beskåda hur en explosion slet loss ett stort stycke av taket, och slungade iväg biten över trädtopparna.
Även dåvarande Rögleordföranden Hilmer Persson hade befunnit sig på Kulltorp när branden bröt ut. Tillsammans med sonen Jim, som just hade skaffat hus på området, hade klubbens starke man just varit i färd med att bygga en trappa till den sonens nya bostad. Arbetet kom dock att hastigt avbrytas när Jims hustru Kerstin oväntat återvände hem och varskodde de båda om vad som höll på att ske. Bägge for givetvis i ilfart till hemmaborgen, där de anlände ungefär samtidigt som några av de första brandbilarna och kunde bevittna hur en plötslig vind slet upp stora långor längst hela långsidan. I samma ögonblick insåg båda att hemmarinken var dömd att gå under.
Med Gösta Carlsson ispalats bortom all frälsning, bara minuter efter den olyckliga svetsloppan tänt an, fick alla insatser istället inriktas på att rädda vad som räddas kunde. För att hindra flammorna från att spridas till de intilliggande villorna som "Pollenkungen" låtit uppföra som spelarbostäder, vattenbegöt brandkåren träd och buskage för att hejda lågorna från att få fäste i floran. Med detta lyckades man begränsa branden till Vegeholms Isstadion, men tre av bostäderna drabbades av kraftiga rökskador. Även brandkårens stegbil 313 skadades vid släckningsarbetet, då den helvetiska hettan från eldsvådan fick bilens lack att smälta av plåten och rinna ut på marken. Brandbilen, en Volvo från 1954, finns idag att beskåda på Ängelholms brandkårsmuseum - dock med ny lack.
Timmarna efter brandens start återstod bara ett skelett av den en gång så stolta Vegeholms Isstadion, på platsen där det gamla Hedentorpska trädgårdsmästeriet en gång legat. Förvridna balkar som exponerats i branden sköt mot himlen som nakna revben, medan resten av hemmaborgen mer eller mindre hade annihilerats till en pyrande askhög. Sedan flammorna kuvats, och eftersläckningsarbetet tagit vid för brandmännen, släpptes Hilmer och Jim Persson in för att inspektera skadorna. Resultatet var direkt nedslående. Hemspelade trofeer, spelarnas klubbor, den helt nya ismaskinen som aldrig hunnits användas använts - branden hade slukat nära nog allt. Otroligt nog återfann dock Jim sin debuttröja med nummer 23 på ryggen, oskadd av branden. Klubben hade sedan en säsong tillbaka spelat med tröjor prydda av en grip, och modellen man burit innan skulle kasseras. Därför hade de gamla tröjorna placerats i hög just innanför dörren, vilket nu hade räddat några enstaka exemplar!
Med lågorna hade också den initiala chocken hos Rögleiterna släckts. Nu ersatte istället en välgrundad oro. Säsongen 82/83 - då klubben äntligen skulle göra comeback i division I efter sju långa års ökenvandring - var bara veckor bort, och över en dag stod plötsligt Rögle BK utan både utrustning och hemmais. Bara två dagar efter att de vildsinta lågorna förintat Vegeholms Isstadion, kallades det till möte i Hilmer Perssons trädgård på Vintervägen 4 i Ängelholm. Bland ett hopplock av trädgårdsmöbler samlades klubbens styrelse, delar av laget, en handfull supportrar och media i skuggan från de lummiga träden i familjen Perssons trädgård. Mönstrade kaffekoppar på fat stod framdukade på varje bord, och doften från Hilmers hustru Elses nybakta bullar dansade omkring i den varma sommarluften. Under normala förutsättningar hade scenen varit näst intill idyllisk, men istället låg nu en ödesmättad stämning som en våt filt över de församlade. Var det möjligt att komma till spel, ens driva klubben vidare efter storbranden?
”Spotta i nävarna och ta rejäla tag!" Så hade "Pollenkungen" korta uppmaning till Hilmer Persson lytt, sedan han ringt upp Rögleordföranden efter eldsvådan. Trots att Gösta Carlsson sedan länge försvunnit från hockeyns rampljus låg Rögle BK fortfarande affärsmannen varmt om hjärtat, och den egensinnige innovatören hade tidigare erfarenhet på att det gick att resa sig från en brand. 30 år tidigare, 1952, hade Oregården utanför Vegeholm eldhärjats, något som kostat Carlsson hela hans pollenlager. Året efter var allt återskapat, och den erfarenheten fanns säkert i hans minne när han kontaktade Hilmer Persson.
Det känslosamma mötet i villaträdgården varade i tre timmar. "Vi ger inte upp detta!", förklarade ordföranden sammanbitet, för att sedan brista i gråt när han berättade om stödet från fansen. ”Jag trodde inte det var så många som tänkte på oss. Vi har fått många bevis från supportrarna vad de känner för oss.” Via Jim Persson lovade spelarna att försäsongsträningen skulle skärpas ytterligare i intensitet - fem gemensamma pass i veckan, samt ytterligare en, frivillig, träning skulle gälla. Flera spelorter sågs som möjliga: Jonstorp, Åstorp, Halmstad, Tyringe och Malmö var alla alternativ, även om Olympiarinken i Helsingborg hela tiden sågs som det främsta alternativet - såvida man kunde få den kattutställning som skulle pågå under de septembers första två veckor att hitta andra lokaler…
Även från supporterhåll var stödet till föreningen massivt i denna svåra tid. Trots att Vegeholms Isstadion haft en kapacitet på över 6 000 åskådare - medan man som maximalt lyckades klämma in 2 442 åskådare på en match under säsongen i Olympiarinken - kunde publikintäkterna ofta ligga på samma nivå som i Ängelholm. Några supporters tog det som sitt uppdrag att köra runt på landsbygden och samla in pengar för att stötta föreningen. Den förlupna svetsloppan som antände Vegeholms Isstadion kostade en stor del av föreningens historia - men samtidigt är det oomtvistligt att en stor del av det vi idag kallar Röglesjälen föddes under året Rögle, med Dave Poulin i spetsen, huserade i Helsingborg.
Inför säsongen 83/84 stod Ängelholms Ishall - en ishall som kunde hett Pollenhallen om ett medborgarförslag gått igenom - redo i Ängelholm.
Fakta för den här artikeln kommer från intervjuer med Jim Brithén, brandmannen Roger Ekström, amatörfotografen Nils Ivar Johansson samt flera ögonvittnen till branden. Även Ängelholms brandkårsmuseum har bidragit med information. För tryckta källor har information hämtats från NST/HD samt böckerna "Nedsläpp: Från spolade uterinkar till hockeytempel" och "Cernelle – de första femtio åren”.
Artiklen publicerades ursprungligen 22:e juli, 2020
