"Seventeen to one… Seventeen to one…".
Marty Quirk, ny i klubben och värvad till Ängelholm som spelande tränare, stirrade i golvet och upprepade om och om igen slutresultatet för sig själv, som för att klara av att greppa det. Djurgården, som till stor del utgjorde det dåvarande svenska landslaget, hade mer eller mindre gjort som man velat med Röglespelarna från tredjedivisionen under invigningsmatchen av Vegeholms Isstadion. Inte minst hade Sven Tumba glänst med sina sex mål, och för Quirk - som tidigare varit tämligen obekant med sitt nya lag - var nivåskillnaden rena chocken.
"Seventeen… to one!" kom åter från Quirks plats i omklädningsrummet.

Det enda Röglemålet de 5 169 åskådarna som samlats, både för att beskåda matchen och det tekniska underverk som den nybyggda isstadion utgjorde, fick se kom från Jan Bokelunds klubba. Centern utgjorde en av de förstärkningar programbladet från invigningseftermiddagen utlovade i Rögle inför mötet med "Svenska Mästarna, Djurgårdens IF, Stockholm". För första gången hade det unga hockeylaget spetsats med värvningar utifrån, och för att ytterligare stärka truppen i vissa utvalda matcher såg "Pollenkungen" Gösta Carlsson och lagledaren Axel Törngren också till att klubbens femfaldige skyttekung gavs möjligheten att flygas hem från Umeå, dit han flyttat ett år tidigare.
"Pollengrabbarna" från Rögles dammar hade just börjat flexa de nyvunna musklerna - och även om kanadensaren Quirk inte riktigt tyckte det där och då, symboliserade Jan Bokelunds bejublade reducering till 16-1 bakom Djurgårdens landslagsmålvakt Tommy Björkman ett gigantiskt steg i klubbens historia.

Precis som de flesta andra av klubbens spelare från den första generationen inledde Jan Bokelund sin bana i klubben med bandyspel på Robbagraven, i folkmun numera känd som Bandygraven. Som ungdomsspelare var han med och spelade hem ett distriktsmästerskap i bandy till Rögle i Bromölla 1953, och med tiden skulle han även bli en fruktad målskytt i seniortröjan - inte minst för sin skottstyrka.
Han minns speciellt en match mot Sjöalts IF, en klubb som senare länge skulle stå som Skånes sista bandyhopp, där motståndarnas målvakt helt enkelt ledsnade på att försöka stå i vägen för bombardemanget från centerns klubba. – Jag hade drämt in två mål tidigare i matchen, och när vi fick straff sa målvakten att "jag står min själ inte då". Han åkte helt enkelt ut och ställde sig vid stolpen och såg på, så jag kunde bara peta in bollen i mål, skrattar skarpskytten.

Det är tydligt att han hyser en stark kärlek till bandyn och jakten på det röda nystanet när han talar om sporten.
– När Rögle började spela hockey också, pratade man från klubbens sida vid något tillfälle att vi skulle välja mellan att spela bandy och hockey. Vi var så många som sa att "då väljer vi bandyn" att man insåg att man inte hade haft något lag i ishockeyn.
– Jag är uppfödd med bandyn sedan jag var liten, och på ett sätt föredrog jag den framför hockey. Att skrinna fram över de öppna ytorna och höra det speciella ljudet av hur det sjöng i isen en dag när solen strålade och det var fem, sex grader kallt, det var nästan som poesi.
Han jämför med hockeyn.
– Den kunde å ena sidan vara hetsigare, stundtals rent brutal när man exempelvis såg Kanada spela. Jag hade förvisso kroppen för mig, men jag gillade aldrig den typen av spel som gick ut på att sätta skräck i motståndarna. Då föredrog jag den vackra ishockeyn som ryssarna och tjeckerna spelade. Sverige kunde också spela vackert, men var för snälla ibland.

Det har tidigare berättas om hur några bandyspelare bekantade sig med puck och den annorlunda utformade hockeyklubban genom att öva skott på ovanvåningen i en fabrikslokal, när ishockeyn först anlänt till tegelbrukssamhällena på Kullahalvön i upptakten av 50-talet.
Kylan lös länge med sin frånvaro den vintern, och i brist på hållfasta isar tvingades de nyblivna "puckarna" ta till de mest fantasifulla lösningar för att träna sin nya idrott. Några av de yngre spelarna, däribland Jan, kom å sin sida fram till att det upphöjda dansgolvet i Tångas Folkets Hus var utmärkt som en islös rink. Staketet som omgav dansbanan fungerade som sarg, och för att få pucken att glida bättre så talkades golvet rikligt med det talk som alltid stod att finna i lokalen.
– Normalt använde man det för att få bättre glid under sulorna när de ordnade dans, men det fungerade utmärkt även för puckar, förklarar han med ett leende.

Sedan Rögle spelat hem seriesegern i Skåneseriens förstadivision föregående år, debuterade bandyklubbens hockeylag i "trean" säsongen 55/56. Samma säsong fick också Jan Bokelund chansen i seniorsammanhang, blott 16 år ung. Han fick snart bilda tredjelänken mellan två starka offensiva krafter, bröderna Lennart och Verner Åkesson.
– Två oerhört duktiga framspelare. Vi var ganska raska på skridskorna alla tre, och eftersom vi spelade ihop i så många år blev vi oerhört samspelta, minns Jan.

Under Jans första säsong tog Verner Åkesson hem lagets skytteliga med 22 mål, året därpå vann äldre brodern Lennart Åkesson med 6 fullträffar (man spelade endast sex matcher under säsongen). Därefter satte Jan Bokelund sitt sannolikt oslagbara rekord. Under de kommande fem säsongerna som följde var centern lagets bästa målskytt varje år, och totalt stod Jan för 119 av sina totalt 134 Röglemål på de 103 matcherna.
Förklaringen?
– Jag har fått frågan hur det kan komma sig några gånger, och har alltid svarat att jag tidigt kom underfund med att man inte kunde göra några mål när man satt utvisad…
– Eftersom jag tyckte det var så jäkla roligt att göra mål, så försökte jag därför nogsamt undvika just det. Totalt tror jag bara jag satt utvisad två gånger under alla år jag spelade, klargör han.
För statistikbitare kan nämnas att klubbens främsta målskytt sett till antalet mål, Stefan Elvenes, är närmst Jan rekord med tre raka segrar mellan 90/91 -92/93, där segern första säsongen delades med Roger Hansson. Därefter följer tio spelare, däribland Elvenes, med en svit på två raka säsonger som laget främsta målgörare.

En av sina fullträffar fick Jan dock se sig blåst på - i dubbel bemärkelse.
För att skydda sig mot nordanvindens ystra lekar över Rögle isbana skulle med tiden ett plank sättas upp längst med den långsida av rinken som vette mot Tångahållet. Inte bara var blåsten bara bitande kall, när den härjade som värst kunde den även spela sina spratt med Rögles hockeypionjärer.
Under ett av de prestigefyllda mötena med dåtidens arvfiende Jonstorp lyckades Jan ta sig förbi sin uppvaktning och kom fri mot mål. Avslutet tog i ribba, men studsade ned bakom mållinjen - där målvakten fick tag på pucken och rafsade ut den igen. Det hela föranledde dock ingen reaktion från måldomare Ågren bakom bortaburen, och lampan som skulle tändas för att signalera ett mål förblev släckt.
Röglespelarna önskade givetvis en motivering till detta, varpå Ågren replikerade:
"Nä, jag såg inte… Jag höll på att tända cigaretten".
Efter en stunds kämpande i snålblåsten hade denne nämligen just dragit upp rocken förbi ansiktet för att få fyr på sitt rökverk, i samma stund som fimpen tog sig var pucken inne över linjen och vände.
– Fast egentligen gör det inget… Vi vann ju matchen ändå, skrockar Jan.
Episoden noteras för övrigt också i en av de hockeyböcker som sammanställde säsongens händelser, som ett exempel på vad som kunde hända under dåtidens svenska ishockey.

Efter sju säsonger och fem raka skytteligasegrar såg Jan Bokelund ut att avrunda sin hockeykarriär i Skåne, bara några månader innan Rögle inledde sin sista säsong på landisbanan ett slagskott från Robbagraven. Istället väntade en flytt till Umeå och Björkarnas stad. Hustrun Siv erbjöds en utbildning till hushållslärare i staden, och nyfiken på att få se andra delar av landet följde Jan med sin hustru. Han provtränade vid något enstaka tillfälle med Sandåkerns SK, en av de två klubbar som 1971 bildade Björklöven, men valde att avstå spel med laget.
– De hade dels en väldigt bristfällig utrustning, men bestod också enbart av spelare kring 13-14 år. Det tyckte jag inte var något för en "gammal gubbe" som mig, jag var ju 22-23…
Bandykarriären fick dock en fortsättning med spel i Umedalens IF. Den lokala tidningen Västerbottens-Kuriren var imponerade av nyförvärvet, och efter en av Jans första matcher med laget recenserades nytillskottet med orden "en prima förstärkning. Snabb på skridskorna, trots att han är skåning".

Efter att ha flyttat tillbaka till Skåne kom Jan Bokelunds hockeykarriär att avslutas med en säsong i Jonstorps IF, en klubb han tidigare representerat på fotbollsplanen under två säsonger.
Lennart Johansson, legendarisk eldsjäl i föreningen, jobbade hårt för att knyta centern till föreningen - och när han till slut fick ett "ja" låg kontraktet redan klart för påskrift i Johanssons ficka. Där fanns också alla papper som behövdes för att värva tillbaka Jan även till fotbollen, men på den fronten gick den driftige "Mr. Jonstorp" bet.
Men innan dess skulle som bekant Jan hinna med en comeback i Rögle, sedan Vegeholms Ishall stod färdig och "Pollenkungen" började sin satsning mot den svenska ishockeytoppen.
Trots att det bara blev en handfull matcher under hans sista säsong i den grönvita tröjan, skrev Jan Bokelund än en gång in sig i klubbens historieböcker, den här gången som första målskytt för Rögle på den nya hemmarinken. I den utmärkta boken "Nedsläpp: Från spolade uterinkar till hockeytempel", där den nordvästskånska hockeyhistorien behandlas, beskrivs det historiska målet så här av skribenten Kenny Lindquist:
"I sammanhanget kan sägas att i slutperioden lät Djurgårdens backar en Rögleforward komma loss och DIF-målvakten Tommy Björkman kastade sig frivilligt åt fel håll. Rögle fick med andra ord lov att göra ett mål på de artiga gästerna".
Målskytten själv håller inte riktigt med om beskrivningen.
– Nej, träffar jag författaren tänker jag fråga honom om han tror att målvakten medvetet kastade sig åt fel håll när jag gjorde de andra 133 målen också…
Nog besitter Jan Bokelund fortfarande förmågan till giftiga avslut, alla gånger.

Fakta/Jan Bokelund
Ålder 80.
Bor: Utvälinge.
Familj: Hustrun Siv, barnen Lena, Martin & Mattias, fem barnbarn.
Gör idag: Pensionerad rörläggare och egenföretagare.
Position som aktiv: Center.
Tröjnummer: 7, men bar också 13 och 15 under en tid. "Gretzky hade 99, så ju högre nummer, ju bättre spelare var man…"
Säsonger som Röglespelare: 8 som hockeyspelare (55/56 - 61/62 samt 63/64), flertalet som bandyspelare.
Statistik: 126 matcher, 134 mål.
Bäste tränare: -
Bäste medspelare: Lennart & Verner Åkesson.
Bäste motståndare: Lasse Björn.
Bäste Röglespelare genom tiderna: Ulf Sterner & Kjell "Pipis" Larsson.
Bästa Rögleminne: Segern i DM-finalen (7-5) mot Malmö FF för 1957 års mästerskap."Ett annat minne är när vi slog Jonstorp med 5-2 inför tusentals åskådare på deras hemmaplan. Vi hade varit väldigt nederlagstippade, men vann. När vi åkte genom Jonstorp efter matchen tutade vi fem långa signaler och två korta…".
Visste du att: Jan var med och vann NST-Cupen i fotboll med Vegeholms IF 1960.

Artiklen publicerades ursprungligen 21:e juli, 2019